Nyfiken, vetgirig och solidarisk med människor som har det svårt. Möt Cecilia Håkanson, prefekt vid Sophiahemmet Högskola.

För ett drygt år sedan lämnade Cecilia Håkanson Ersta Sköndal Bräcke högskola där hon bland annat varit biträdande chef för palliativt forskningscentrum och studierektor för forskarutbildningen. Istället tillträdde hon en nyinrättad tjänst som prefekt på institutionen för omvårdnadsvetenskap vid Sophiahemmet Högskola.

– Jag lockades av den stora organisationsförändring som Sophiahemmet Högskola stod inför. Den kändes spännande, och jag som tidigare arbetat med organisationsutveckling och strategisk forskningsanknytning av både utbildning och sjukvård kände att jag kunde bidra, förklarar hon.

Målet med omorganisationen är att göra Sophiahemmet Högskola till ett modernt akademiskt lärosäte med forskningsanknuten utbildning för att möta samhällets framtida kompetensbehov inom vård och omsorg med forskning i framkant.

Patientnära forskning
– Vårt uppdrag är att bedriva vård, omsorg och forskning som kommer samhället till nytta. Vår starka patientnära koppling mellan högskola och sjukhus är positiv. Jag vill också medverka till att vi får ett ännu tydligare förankrat samhällsperspektiv i våra utbildningar.

Sambandet mellan sjukvårdsfrågor och samhällsfrågor är viktigt, anser hon. Kanske speciellt i dag när klyftorna växer och samhället blir mer och mer individualistiskt och ställer allt större krav på att vi ska vara kapabla som individer.

– Jag har alltid burit med mig en stark känsla av att det är viktigt med tolerans för mångfald och anser att samhället har ett ansvar att möta behov också hos särskilt sårbara grupper, inte minst i hälso- och sjukvården.

Så här efter ett drygt år på den nya tjänsten har hon landat och trivs på Sophiahemmet, i en organisation med roliga arbetsuppgifter och spännande utmaningar.

– Ja, det känns väldigt bra. Det är en fantastisk förmån att få arbeta tillsammans med så kompetenta och härliga medarbetare.

Vi träffar Cecilia Håkanson hemma vid köksbordet där hon och doktoranden Anna O’Sullivan sitter vid datorn och går igenom ungefär 500 enkätsvar till avhandlingen ”Kvalitet och jämlikhet i vården de tre sista månaderna i livet”. Cecilia är huvudhandledare för forskningsprojektet och den som ska lotsa Anna hela vägen fram till disputationen.

– Att vara handledare är en av de roligare arbetsuppgifter man kan ha som lärare och senior forskare, förklarar hon. Att coacha och få studenter och doktorander att växa är en häftig utmaning. Det är också en stor och viktig del av ledarskapet och att vara prefekt.

Hennes eget forskningsområde är palliativ vård, men hon disputerade inom ett helt annat område: livsvillkor och patienters lärande i samband med mag-tarmsjukdomen IBS.

– Ämnena ligger egentligen inte så långt ifrån varandra. Att leva med sjukdom för med sig en rad utmaningar i vardagen, känslomässigt och ofta praktiskt. Det är det konkreta hotet om existensen som framförallt skiljer och förenar frågor om hur man lever med en kronisk sjukdom som man inte dör av från att leva med en livshotande sjukdom som kommer att leda till döden.

Efter disputationen fortsatte hon forska om vård i livets slutskede vid Ersta Sköndal Bräcke högskola.

– Jag ville fortsätta utvecklas som forskare. Jag gillar hantverket, det intellektuella tankearbetet och de akademiska samtal som sker i forskargrupper.

Viktigt med tolerans
Cecilia Håkanson är uppvuxen i västgötska Hjo vid Vättern på 70-talet. Ingen i familjen hade jobbat inom sjukvård tidigare och att hon utbildade sig till sjuksköterska var nog mer en slump än långsiktig planering. Men med sig i bagaget hemifrån hade hon en stark känsla för betydelsen av lika villkor och tolerans inför människors olikheter och utsatthet i samhället.

Den känslan har varit en viktig drivkraft i hennes forskning om kvalitet och jämlikhetsaspekter kopplat till svår sjukdom, döende och död. Det är den drivkraften som ligger bakom en uppmärksammad studie om hemlösa personer med svår sjukdom och komplexa vårdbehov.

– Det började med ett forskningsprojekt om hur det är att leva och vara döende, med fokus på kroppslighet och kroppslig omsorg, där jag följde ett antal människor på en hospiceklinik från det att de kom in till kliniken och fram till döden. En av dem var en hemlös man. Hans berättelse skilde sig på många sätt från de andras och det väckte min nyfikenhet. Jag ville ta reda på mer om hur det är att leva som hemlös när man är svårt sjuk. Då fanns det inga undersökningar om palliativ vård för personer som är hemlösa i Sverige och bara ett fåtal studier internationellt.

– I dag finns det fler studier men forskningsfältet är fortfarande mycket litet, och svårt sjuka personer som lever i hemlöshet har alltjämt svårt att få tillgång till god vård, säger hon.

Ansvar att förmedla kunskap
Att forskningsresultaten ska komma till direkt nytta är en av de stora men kolossalt viktiga utmaningarna. Speciellt för den delen av forskningsvärlden, som liksom Sophiahemmet Högskola, är inriktad på patientnära forskning.

– Det ligger ett stort ansvar på oss forskare och lärare att förmedla och sprida kunskap. Det är också viktigt att forskningsresultat blir begripliga och meningsfulla för dem som arbetar direkt i vård- och omsorgsverksamheter. En viktig uppgift för högskolan är därför att i utbildningarna tydligt fläta in kunskap om hur man utvecklar vården med evidens som grund.

Cecilia Håkanson har alltid varit nyfiken och tycker det är spännande att se vad som finns bakom nästa hörn.

– Jag har alltid haft den sortens rastlöshet i mig, varit vetgirig och tänkt att det går att göra mer, säger hon. 

Text: Erik Ardelius och Inger Sundelin
Foto: Erik Ardelius